Ni är ju så patetiska!

Jag har nu setat och läst runt på lite bloggar som jag har hittat på internet och jag förstår mig inte på vissa människor, människor som är ca 30 - 40år och tror och beter sig som dom vore 18 - 20år fortfarande, varför lixom? Era dom åren är redan förbi, visst man ska vara ung så länge man kan men det finns väl en gräns? Tycker jag iallafall. Jag menar... ifall man är, vi säger 30 och har barn då är det väl bara att acceptera att man är 30 år och har barn istället för att försöka klä upp sig sexigt i alldeles försmå kläder och sedan gå ut på krogen? Visst ska man kunna roa sig och koppla av fast man är äldre och har barn, det är självklart, men det finns en gräns. När man har barn så tycker jag personligen att det är viktigare att spendera tid på sina barn medans dom ändå är små för sedan så växer ungarna upp och blir 16 - 18år och då är allt borta för då hänger dom med sina kompisar och gör det dom vill, då finns inte den där familje-mys grejjen kvar som finns när dom är små, så fokusera på barnen istället för att hänga på krogen... Visst nu sitter säkert folk och tänker "men vi måste ju få ha fritid och tid för oss själva också", men då säger jag så här... ifall ni nu vill ha tid och fritid för er själva då ska ni fan inte skaffa barn heller! Barn tar upp väldigt mycket av änns tid och det är dom värda! Medans barnen är från 0 - 2år så borde man stanna hemma med dom (då menar jag skippa krogen) barn är bara små en gång och det är då man kan få mest tid med dom. Jag har inga barn själv men jag har känner folk som har barn och som hellre går på krogen istället för att umgås med ungarna/sin familj.. och det tycker jag är fruktansvärt illa. För flera år sedan, kanske 6 - 7år sen så var jag ofta barnvakt till en liten kille för hans mamma och "pappa" skulle gå ut på krogen, och jag var barnvakt till killen istortsätt varje helg, då var han 3år har jag för mig och jag tyckte så synd om honom för varje gång hans mamma skulle gå ut så stod han och grät i dörren och ropade på henne och jag var tvungen att lugna ner honom, det var verkligen jätte jobbigt, jag skulle aldrig kunna gå ut och roa mig ifall mitt barn stod i dörren och grät efter mig... men jag ska inte snacka skit om henne/dom för mamman var trevlig och snäll emot mig och det var hon ju mot sonen också men jag fattar inte att man kan göra så mot sina barn :( Jag tror ni fattar vad jag menar. Ni som känner er träffade kan ju ta åt er eller så skiter ni i det, för som sagt jag säger vad jag tycker och skiter fullständigt i vad ni tycker. Men barnen/familjen går alltid först!